2015 Rapunzel
Som vanligt började allting med en tysk folksaga. Men precis som alla tyska folksagor krävde den här viss renovering. Den förenade spexdelegationen kände att hela den här prinsessa sitter i torn och blir räddad av prins-grejen var lite gjord och begav sig därför ut för att hitta några som ur detta traditionella sagobygge kunde forma något nytt.
Handen har fem fingrar och i Ålidhems fem hörn fann man till slut fem individer vars individuella kvalitéer mer än tillräckligt mötte kraven för uppgiften; struktur, fantasi, humor, inlevelseförmåga och inspiration. Hela spexet gladdes åt föreningen och framtiden såg ljus ut. Problemet var bara att man kan ha för många bra idéer.
På samma sätt som en förälder inte kan välja mellan sina barn, ställs en konstnär inför ett dilemma när det kommer till valet av idéer. Umespexets pentagon skakades i grunden. Hur skulle de kunna välja i detta guldregn av inspiration? Arbetet lades på is och spexet började muttra om hur det var förr. Oro började spira i leden. Vad skulle hända? Båda framtid och dåtid ifrågasattes.
Men få sagor som inte har ett lyckligt slut. Ibland är allt som behövs – tid.
På ett osynligt, närmast övernaturligt sätt, började idéerna att välja sig själva. De knackade på och Umespexets pentagon kom än en gång tillsammans och denna gång lyfte konturerna. Ambitionen som förenade var tanken om att skapa ett originellt spex, där just tiden fick stå i fokus. Här skulle dåtid, framtid och nuet mötas i en förhoppningsvis annorlunda föreställning. Och så blev det.
Så fick sagan om Sagan ett lyckligt slut. Hur det går med det isjälva föreställningen återstår att se. Mycket nöje. Vi bjuder er –
Rapunzel.
