2014 Pompeji
Alltså, Pompeji. Hur hamnade vi här? För att svara på den frågan börjar vi med att förflytta oss cirka två tusen år tillbaka i tiden. Vi besöker en medelstor kuststad i södra Italien. Pompeji ligger vid foten av ett mäktigt berg och invånarna här är som invånare är mest. De arbetar och sliter, svettas, badar i havet, äter middagar, retar sina släktingar, skrattar och älskar. Tillsammans är de en enhet. En stad. Ett folk. Där alla har sina roller. En dag händer det emellertid något oväntat. Det mäktiga berget visar sig vara en riktigt elak jävel och begraver hela staden i sten och lava.
En tragisk historia. En spexare vet emellertid att det i det tragiska alltid går att finna någonting vackert. I det här specifika fallet är det svårt att minnas var allt började. Ord dyker upp som dryader i dimma; dröm; Penis; synopsismöte; idé; minotaur; tvålkopp; manus; namn; nej; Leffe Degman; bryt. Dessa lösryckta fragment inleder dock en process som mycket väl skulle kunna liknas vid den historia vi så gärna vill berätta.
Vi förflyttar oss återigen bakåt i tiden, men tar bara några månader den här gången. Vi kikar in i en medelstor spexlokal på ett av de lägre våningsplanen i lärarutbildningshuset. Lokalen ligger i utkanten av en mäktig ljusgård och spexarna själva är som studenter är mest. De äter sina matlådor, tränar på IKSU, duschar, är bakis på tisdagar, skumläser litteraturen på toaletten inför seminariet, skrattar och älskar. Tillsammans har de en vision.
Ett spex. En produktion. Där alla har sina roller. En dag händer det emellertid något oväntat. Polletten trillar ner.
Det här ska ju samordnas på något sätt. Man gör det man måste; man kallar till Stormöte. Det var ett tag sen. Det man har glömt är att Stormötet är en riktigt elak jävel och killen precis ska till och begrava hela spexet i kaos när Konsten begär ordet. ”Glöm inte”, säger hon över ljusgårdens stengolv, ”Konstens historia är historiens återkomster”. Konstens stämma är så lugn och vacker att den lugnar den mest upprörda dekorare och styrelseledamot. Alla sätter sig således ner, tar varandra i händerna, sjunger punchen kommer och förenas i maximen att aldrig igen ska oenighet få vara den kil som skiljer spexare åt. Man bestämmer sig för att ro den här båten i hamn. Pompejis hamn. Och där är vi nu.
En scen av lava.
I en av historiens återkomster.
