2005 Franska Revolutionen
Tänk er ett land kontrollerat av en envåldshärskare, vars ätt styrt över riket så länge någon kan minnas och som regerar med dekret från ett slott en bra bit utanför huvudstaden. Nej, det är inte Sverige vi talar om utan Frankrike anno 1789 och en tid då revolutionen låg i luften. Varje ny Ludvig på tronen hade blivit luddigare både kroppsligt och mentalt. Chansen till nitlotter i genetikens Bingolotto ökade genom att Ludvig XVI gift sig med sin lilla bakelse Marie Antoinette.
En kvinna med verklighetsförankring i klass med en normal budget för Björklöven. Turligt nog motverkades detta av att det franska hovet var ungefär lika lössläppt som en inspark, så att Versailles, den tidens Paradise Hotel, på de flesta upptänkliga sätt var nedlusat med älskare. Och från Sverige till råga på allt. All makt fanns hos adeln och prästerna medan resten av samhället bakats ihop i det tredje ståndet, som var lika maktlösa som missnöjda. Problemet var att det enda de hatade mer än kungar och herremän var varandra, så att varje försök till revolution ändades av internt käbbel, värdigt vilket EU-toppmöte som helst.
Allt som krävdes var ett revolutionärt avant garde, och ett sådant stod mycket riktigt och lurade i skuggorna av Bastiljen, där de blodtörstiga jakobinerna bidade sin tid. Än så länge bedrev de bara sin motståndskamp genom mediadrev och skräpjournalistik (den så kallade Guillou-tinen). Tiden var dock mogen för att välta den rådande ordningen över ända och huvudlöst införa en ny ordning av frihet, jämlikhet och broderskap (där vissa såklart skulle vara friare, jämlikare och mer bröder – och framför allt inte syster – än andra). I ett land fyllt av både missnöjda massor, baskrar och rödvin kunde inte revolutionen gå snett, väl?